Det bästa sättet för oss att vara ödmjuka, är att be.
Herre, påminn oss om att vi alla har samma värde
i dina kärleksfulla ögon.
Amen
Bönen och de religiösa handlingarna står i kärlekens tjänst.
När vi ber, får vi något av Gud. När vi i bönen öppnar våra hjärtan för Gud, är Guds händer öppna för att ge oss goda gåvor. När vi slutat vår bön, växer vår tro, vårt hopp och vår kärlek. Det är Guds tröst till oss. Ingen bönetid är bortkastad. All bön står i kärlekens tjänst. Bönen gör att vi får en större förmåga att älska.
Du kan lyfta dig genom bönen och bli en "ny människa".
All bön öppnar oss för den Helige Ande.
All bön förnyar oss. Vi behöver friska upp vår själ
och göra oss av med all gammal smärta och bitterhet.
Vi behöver bli en ny skapelse i Kristus.
Bönen ger oss förtröstan på Gud som finns i centrum
och i livets mittpunkt.
Våra bekymmer för livet kan antingen leda oss
till eller från Gud.
Vi kan betrakta alkoholen och andra flyktvägar
som en hjälp att stå ut med svårigheterna i livet.
Gud finns oss alltid nära och bönen leder oss
till Hans stora kärlek.
Den stöder och uppmuntrar oss när vi har det svårt.
Guds ord ger mening åt livet. De är alltid uttalade i kärlek.
Bönen ger oss tillfälle att djupt och innerligt lyssna på dessa ord.
Allt vad människorna behöver är föremål för bön.
Det himmelska Konungadömet kommer till oss med sin omsorg och sitt medlidande.
En av de tidiga kristna författarna gav rådet: "Be som du kan och inte som du inte kan".
Bönen är ett kärleksband mellan Gud och oss.
När vi ber, visar vi att vi tror. Det är ofta som vi inte får något annat tecken från Gud än det fruktbringande av att ha tillbringat vår tid med Honom.
Känslorna är inte alltid det väsentliga i vår bön, utan det är nåden, som låter oss växa i tron.
Vi möts alltid av kärlek när vi ber.
Jesus är inte alltid de stora tecknens man, utan den som ständigt och ödmjukt älskar oss.
Hans död för oss är ett fullständigt tecken på detta.
Fastans stora mysterium är vår Herres död och uppståndelse.
Liksom han bär sitt kors, bär också vi våra kors genom livet.
Det sker till följd av de svårigheter och svagheter som drabbar
vår kropp, själ och ande.
Vi räddar våra liv när vi i kärlek ger
oss själva till Gud och vår nästa.
När vi får klart för oss att vi är fullständigt beroende av Gud för vårt liv och kärleken, är det en förödmjukande insikt.
Det bästa sättet för oss att vara ödmjuka, är att be.
Vi kyls ned av värmen i Guds kärlek.